Jag vet inte var jag ska börja. Det känns liksom jobbigt att tänka på det. Jag blir ledsen, när jag tanken på att inte få ha dig nära, inte få känna dina armar runt mig, att helt enkelt vara ifrån dig en längre tid slår mig.
Men om det nu blir såhär, så vet jag att vi kommer klara det. Tårarna kommer helt klart vara med på vägen men jag vet att vi klarar det. Vi har klarat fyra år, med skratt, med förluster, med uppgångar och nedgångar. Och allt tack vare kärleken.
Vår kärlek är stark, den har alltid varit det och kommer alltid att vara. Det är skrivet i stjärnorna som folk brukar säga.
Och jag vet att till en början så är det bara ett par månader. Men om jag tycker två veckor utan dig är lång tid, undrar då hur det kommer kännas med månader. Egentligen vill jag inte veta, men om det skulle bli så att det skulle komma till min vetskap att få känna hur det känns så är det bara för mig att bita ihop, lika mycket som dig. Du är stark & då är jag det med.
Jag älskar dig så att det gör ont i hjärtat, du är mitt allt, du är min värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar